Mandy

Allu, hade en härlig helg nere i Linköping! Även fast jag inte tycker att det är världens finaste stad, var det nice =)
Här kommer lite pics.

Nisse picked me up at the station. The rain was pissing down and I was soooo hungry and tired so my mood was a bit bad. But it became better when I was full and in his arms in the couch watching a movie and drinking wine.



The day after he showed me around his campus. Huuuuge !!!



We sat in this couch - it's warm !!







Old Linköping









We headed towards Norrköping to visit sum friends. My shoes were still a bit wet from the rain the day before.



Stoffe & Lisa





Went to see Stoffes super angry band gig. It was an experience =P



Nisse danced along as good as he could





Nighty night



Time to go home =(

Yo, nu tar jag studion ner till Linköping och hälsar på killen ett par dagar. Har legat lite på latsidan med inspelning de senaste veckorna med flytt och allt. Har ägnat tre dar år utrensning av garderob och fara upp med grejs på vinden. Så nu snackade jag med S igår och han vill verkligen börja jobba igen, så på måndag kör vi igång på riktigt igen. Hoppas jag & Nisse kan få en liten start i helgen.


Medan jag är borta, finns det alltid grejs att göra här. Läs gärna My Story och ha reda på hur jag hamnat där jag är, jag vill kunna inspirera andra med drömmar och som har det tufft.


Här kan ni också höra alla mina låtar - ge mig feed back ifall ni vill här. Det är er jag lyssnar på i slutändan och jag är beredd att lyssna. Allt detta ska spelas in på riktigt sen - utom Piece of me som redan är färdigmastrad. Ha en kanonhelg så hörs vi på måndag !!



xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Hiya !!

I am a girl from Stockholm soon to be 24 and has for ten years chased a special dream - to become an artist. Singer. I have always performed, at children's parties, at home, school, etc. When the popular girls were Spice Girls at the community youth centre I - not so popular - gathered my not so popular friends and we were the Smurfs ...

In eighth grade I found out that the youth centre in my town had its weekly party on Valentine's Day so I quickly booked soI got to play two songs on stage. How Do I Live by LeAnn Rimes & Hero by Mariah Carey - during that week, I felt bad with the lack support from people who thought I wouldn’t make it. At home they told me not to sing Hero as they thought it would not sound good and I would make a fool out of my self.

Once in place Friday evening, 1700 people present, I had been preparing a bit before everyone arrived, but still ... A few hours later I saw the owner with the DJ on stage waving me up from the dance floor. All eyes were directed towards me and I felt the nerves clamouring even more. The weekend before the party they had had a music competition with five people who sang their own songs, where boys had ran up on stage, booed and screamed. And I was sure it would happen to me now. The only two who believed in me, stood down by the scene - my best friend Isabelle and my sister Matilda. I opened my mouth and sang, and my nerves turned into adrenaline when I saw that people appreciated what I did. They danced, sang along and waved lighters. After How do I, I ran down from the stage completely overwhelmed by joy. Isabelle ran after me and said "listen" - the audience shouted "one more time, one more time"! Then I got up and did Hero. From that moment I knew exactly what I wanted to do.

When I was 15 I moved on from Primary school into upper secondary school. I did not want to stay on Lidingö, it only held me back. I had achieved what I wanted here, now I wished to continue into something bigger, into another level. After a few auditions I got in to Stockholm Arts High School where I for three years learned singing technique, stage theory, studio, choir and ear training and best of all, there were people there who were just like me. I evolved tremendously over these years, I blossomed on stage and took my voice to a whole new level. I spent more time than anyone else in the studio stayed until closing - me and the janitor were pals - and did my own stuff. During this time I worked crazy with different producers who needed a voice for their demos - ranging from garages in Uppsala to basements in Varberg. None of this went anywhere for real, but I developed enormusly.

So during these three years I developed, I grew and my voice was at its peak.

At my last year at one of my many self arranged gigs in a cafe, I got a tips on an audition for a girl band with an Asian production company called KRU Productions. On my graduation day. So on that day I drank nothing, took no party cig and did not holler, not high anyway. I jumped off the lorry platform in the centre of Stockholm and walked through town, soiled with champagne. I came to the hotel and put my head under a faucet in the bathroom and changed my dress, met my boyfriend with his guitar and did a very good audition and at the student party I was told that they wanted to see me the next day. Everything was wonderful. I was the happiest 18 year old in the world.

At the meeting, the company men seemed sensible and nice and the girls I met were charming. We had a beer after and it felt just fine. The day after I was however told that they had had a meeting without me, which started my suspicion. We had some meetings about the future and I was more forward than ever not to give them any reason to kick me out.

After a few days, KRU went back to Malasya, while we girls were left with a man from Manchester who was to become our manager. With him, we had a few meetings with some singing and much dancing and plans for the band's name and outfits for the videos. You may notice now on my 'tone' that this project was no future for me. I wont go into detail about it, but during a meeting with ‘sextests’, wishes that we would strip, to dance and sit and listen to how beautiful thong bikinis are and if we are interested in doing gigs in Ibiza and dance like Pussy Cat Dolls, I felt that 'this may not be for me'... This man saw it and began to threaten me that there are thousands of girls who would love to take my place and that we would come with him to the United Kingdom, which is my dream in music, so I stayed for a little longer, a little 18 year old as I was. But when I finally asked, "Who Are We Going to Be Role Models for then?", he replied "well, girls in Their early teenage are in a phase When they Do Start to Become a little bit naughty" ... then I left. And after days of nagging me to come back, regrets that I gave up my chance, words from friends who said 'you can not get anywhere unless you show a little skin” and nasty phone calls, I was a little wreck. I had been sawn down to my ankles and all the confidence I built up over time in secondary school disappeared. The fire vanished almost, but not quite.

I created a My Space page with my few songs I had made and recorded in school and started to search for contacts again. After a few months with tracking Sony in Stockholm and a few feeble attempts to cooperate with a record company called Hitworks who wanted me to be called Stella, my best friend Anna tipped me about a new girl band that would be created by A1-member Ben Adams. So I, without trying to think, sent an email with my songs where I said "you want me, I'm it." A couple of days later I got a personal email from Ben where he said that I probably would not fit in the band but said that he wanted me to come over to London to record a song with him. This song is Piece of me that somehow became like a therapy in my processing of what I had been through. He was wonderful to work with. We worked over two days, all in all eleven hours.

For three years I lived my life as usual, singing when I could, performing when ever I could, writing songs and just loving it.

Then one day, the spring of 2010 I decided to audition for X Factor UK - where I worked for days to put together a video audition and look for accommodation. This worked up my want again and this time it came back bigger and hungrier than before.

This is my audition video I sent in after a lot of ifs and buts. I kept contact with many other dreamers in the forum, others who had sent in a video. More and more people were turned down while I never got any email. The days passed and I became more and more worried. The day before I was leaving, I was told that Eyjafjallajökull in Iceland erupted and created a huge ash cloud that prevented all flights in northern Europe - the day before I would fly to audition. I didn’t accept that, I would miss the first audition and possibly the second if I got through with my video. The panic was a fact, is something I had looked forward to and dreaded for so long now not to take place? In that moment I get the answer from the X Factor, which announces that I am through to the next round - the reaction I cannot describe without bore you further, let's say I was freaking exploding and was now even more determined to get to Cardiff. So I'm looking around at different forums and finally get a guy who’s driving down eight people to London and drive up eight people to Sweden and earn some money. SEK 2000/ person to be exact. 24 hours, no sleap, one ferry boat, seven countries, one bus ride and taxi drive later I was there.

What happened then is still too long to tell, but after barely any sleep, never travelled all by myself before, afraid of flying, have no return ticket, meet people I’d never met, want something so so so much and see no alternative but to make it, it killed my nerves and I made a bad audition. Something that had brought life into my passion was over in two minutes and I flew home drooling on the seat and a lovely guy had left me a muffin.


This time my fire didn’t fade, on the contrary. I went home and started working on a demo with five songs in my own little studio and a guy that I had found to help me mix, and after that it was only to spread and be the same ol’ pain in the ass as I was before, but now with songs I was proud of. For one year I struggled to spread myself and got good feedback - but Sweden is a poor country for me as an artist. So I'm heading internationally, again. Finally, I get hold of a German company called AME Media who wish to put together a Swedish group. Me and eight more people were chosen. This, I thought, this is it. As always. This is the chance I get, such a big company will not want me in the next few years again. So I gave it all - did a hell of a good audition, but I felt all along that I was not the they were looking for - they searched primarily dancers and I am primarily singer. And I was right - after a few days of small but strong burning hope, I get a no-mail. The air goes out of me as it does, but this time I refuse to lose myself. I sit with tears in my eyes and looking, looking, looking, looking looking for auditions, companies, old contacts, e-mailing everyone, joining StarNow.co.uk and signed up for what the hell anything, then I went on a golf lesson.

In the days that came I received a few emails with interested people. I go for a man who says he’s the god son of Barry Gordy and he sends me a few beats, amazing beats which brings me back into the studio.

It's been three months since we started working together - they've been very devoted and dedicated to my work and has helped me. However, it did not seem quite right, too good to be true. That someone from ‘the family’ would have found me. In the end, I did some research and found that all of it was just fake. Well at least that they knew all of these influential people like Dionne Warwrick, Whitney Houston, Smokey Robinson. So I cut them off after they had pretended to be a British girl who participated in X Factor about four years ago, that she was a part of the team. I confronted them and gave them a piece of my mind and erased them from my life. I didn’t come out empty handed though since I’ve got some fine songs and more experience.. Now I work on a new sound, trying to be more up to date and all the time looking for new ventures and opportunites.

I will keep making music, develop and take in new influences I get from just living. I will never let go of this dream, and it will take lots to make me give up. It’s in my nature to do this.

Thank you for reading this and I hope your dream comes true. Never give up. x

xx Mandy

Jag är en tjej från Stockholm som snart blir 24 och som sedan 15 års ålder jagat en speciell dröm – att bli artist. Sångerska. Jag har alltid uppträtt, på barnkalas, hemma, i skolan etc. När de populära tjejerna var Spice Girls på fritids, samlade jag – inte fullt så populär – ihop mina inte fullt så populära kompisar och körde Smurfarna. När jag på kalasen stal showen eller satte mig med en leksaks-gitarr på en stol och mimande till Lisa Ekdahl när resten av klassen dansade runt omkring. Hemma med en ljusstake upp och ned sjöng med till banden eller gjorde ett musikalnummer till Tummelisa. Jag har alltid hittat nya sätt att uppträda och uttrycka mig själv.

Första gången jag sjöng inför en hyfsat stor publik var vid millenieskiftet, då var jag ca 13 år och jag hade spelat ett stycke fiol för gästerna (det var en del) och sen skulle jag sjunga Big Big Girl och pappa lira gitarr som han alltid gör. Han spelar ett intro och jag ska börja sjunga, inget kommer. Andra introt, tredje, fjärde... Alla sitter tysta och jag med. Jag får inte ut nåt. Mamma håller på dö och Matilda försöker lugna henne. Femte introt börjar jag och bara sjöng. Vi fick vykort flera år efter om det. Den känslan av applåder och fokuset, jag älskade det.

I högstadiet hade vi inte musik som ämne i skolan så jag och två andra eldsjälar – bland annat Alex Saidac som nu släppt en hit ”We Shine” som ligger på topplistan av nedladdade låtar på iTunes för tillfället, checka henne !! – hade musiklektioner för småbarnen och på Lucia hade vi alla dagisbarnen i tåget. Aulan blev lite våran plats där vi fick utlopp för musiken.

I åttan fick jag reda på att ungdomsgården Elverket på Lidingö hade sin fest på Alla Hjärtans Dag så jag bokar snabbt in att jag får spela två låtar på scen. How Do I Live av LeAnn Rimes & Hero av Mariah Carey – under veckan som gick fick jag dåligt med stöd av människor som inte trodde jag skulle fixa det, pojkarna i skolan jäklades och gjorde mig ännu mer nervös, på skoj förstås men det gjorde mig inte lugnare. Hemma sa de åt mig att inte köra Hero eftersom de inte trodde det skulla låta bra. Nerverna växte. Väl på plats den fredagkvällen, 1700 ungdomar närvarande i lokalen, jag hade fått repa lite innan och var förberedd, men ändå... Framåt tio såg jag ägaren med DJ’n på scen vinka upp mig från dansgolvet. Allas ögon riktades emot mig och jag kände nerverna pocka på ännu mer – helgen innans fest hade de haft musiktävling med fem deltagare som skulle sjunga, killar hade kutat upp på scen, buat, skrikit. Jag var säker på att det skulle hända även nu. De enda två som trodde på mig stod nere vid scen, min bästa vän Isabelle och min syster Matilda. Jag öppnade mun och sjöng och nerverna blev till adrenalin då jag såg att folk uppskattade det jag gjorde. Dansade tryckare och vinkade med tändare. Efter How do I, sprang jag ned från scen helt överväldigad av jublen, Isabelle sprang efter mig och sa ”lyssna” – publiken vrålade ”en gång till, en gång till” då gick jag upp och körde Hero.

På niornas avslutning körde jag Somewhere Over Tha Rainbow och gick vidare från grundskolan in i gymnasiet – jag sökte till många musikskolor, jag ville inte gå kvar på Lidingö som bara höll mig tillbaka. Jag hade visat vad jag går för här, nu ville jag vidare. Efter många auditions – som jag ännu fått lite erfarenhet av – kom jag till sist in på Stockholms Estetiska Gymnasium där jag under tre år lärde mig teknik, scenlära och gehör. Jag utvecklades enormt under dessa år, blommade ut på scen och tog min röst till en helt ny level. Jag spenderade mer tid än någon annan i studion, stannade till stängning – jag och städaren blev bundisar – och gjorde mina egna grejer. Under denna tid jobbade jag galet mycket med olika producenter som behövde röst till demos – allt ifrån garage i Uppsala till källarvåningar i Vårberg. Inget alls av detta ledde någonstans på riktigt, men jag utvecklades, och det hade kunnat hända något om jag hittat rätt person, men som sagt, inte mycket hände.

Så under dessa tre år utvecklades jag och min röst var på topp.

I trean på ett gig på ett café fick jag tips om en audition för ett tjejband med ett asiatiskt produktionsbolag vid namn KRU Productions. Så på min studentdag drack jag ingenting, tog ingen festcigg och tjoade inte, inte högt i alla fall. Jag hoppade av flaket på Stureplan och gick genom stan, nedsölad i champagne, kom till hotellet och körde in huvudet under en kran inne på toan och bytte klänning, mötte Nisse med sin gitarr och gjorde en galet bra audition och fick på studentmottagningen reda på att de ville träffa mig dagen efter. Allt kändes underbart, bra timat och bara helt bra. Jag var den gladaste i världen.

På mötet verkade bolaget vettiga och schyssta, tjejerna jag träffade var mysiga. Vi tog en öl efter och det kändes bara bra. Dagen efter fick jag dock reda på att de hade haft ett möte utan mig, vilket redan där startade misstankar. Vi hade några möten till om framtiden och jag var mer framåt än någonsin för att de inte av någon anledning skulle kicka mig.

Efter ett par dagar, åkte KRU tillbaka till Malasya, medan vi tjejer blev lämnade hos en man som skulle komma att bli vår manager. Med honom hade vi ett par möten med lite sång och mycket dans och planer på bandets namn och outfits för videos. Ni märker kanske redan nu att detta projekt inte blev någon framtid för mig. Behöver inte gå in djupare på det, men under detta väldigt obehagligt och udda möte med önskan att vi skulle klä av oss, dansa och sitta och lyssna på en massa som inte hade mycket att göra med musik att göra och ifall vi är intresserade av att göra gig på Ibiza och dansa som Pussy Cat Dolls, kände jag att nää. Denne man märkte det och började hota med att det finns tusen tjejer som gärna tar din plats och mycket lovord om att få komma till UK, vilket är min dröm inom musiken. Svårt för et 18-årig tjej att vara stark här. Men när jag till sist frågade ”who are we going to be role models for then?”, svarade han “well, girls in their early teenage are in a fase when they start to become a little bit naughty” … då gick jag. Och efter dagar av tjat om att jag skulle komma tillbaka, ånger om att jag gett upp min chans, skäll från vänner som sa att ’du kommer ingenstans om du inte bjuder lite på dig’ och elaka telefonsamtal var jag ett vrak. Jag hade blivit sågad längs med fotknölarna och all det självförtroende jag byggt upp under tiden på STEG försvann. Elden försvann nästan, men inte helt; jag skapade en My Space sida med mina få låtar jag hade och började söka kontakter än en gång. Men denna gång under en nästan cynisk inställning - jag trodde att alla var ute efter min kropp och sket i min talang. Efter ett par månader av att tracka Sony BMG och ett par lama försök att samarbeta med skivbolaget Hitworks tipsade min bästa vän Anna mig om ett nytt tjejband som skulle skapas av A1-medlemmen Ben Adams och som jag utan att försöka tänka, skickade ett mail till med mina låtar där jag sa att ”ni vill ha mig, I’m it”. Jag fick ett par dagar senare ett personligt mail av Ben där han sa att jag nog inte platsade i bandet men att han ville att jag skulle komma över till London för att spela in en låt med honom. Denna låt blev Piece of me som på något sätt blev som en terapi för mitt bearbetande av vad jag varit med om. Han var underbar att jobba med. Vi jobbade intensivt i två dagar, allt som allt elva timmar.

Under tre år levde jag mitt liv som vanligt, sjöng när jag kunde, men det blev inte mycket av det. Gick till Idol, spelade ute lite, men glöden var fortfarande ganska svag. Jag levde på Piece of me länge.

Men så en dag, våren 2010 bestämde jag mig för att söka till X Factor UK – där jag jobbade i dagar med att få ihop en video audition, söka upp boende – för man måste vara medborgare för att vara med – jobbade alltså upp min vilja igen och denna gång kom den tillbaka större och starkade än innan.

Detta är min video audition som jag skickade in efter mycket om och men, många videos spelade jag in och spred och valde till slut denna. Jag höll kontakt med många över forum, andra som sökte in. Fler och fler fick nej-mejl medan jag aldrig fick något. Dagarna gick och jag blev mer och mer orolig. Dagen innan jag skulle åka får jag besked om att Eyjafjallajökull på Island fått utbrott och skapat ett enormt askmoln som hindrade all flygtrafik i norra Europa – detta dagen innan jag skulle flyga. Kom jag inte med det, skulle jag missa första audition och eventuellt den andra om jag nu kom vidare med min video. Paniken var ett faktum, ska något jag sett fram emot och bävat inför så länge nu inte ske? I samma stund får jag svar från X Factor som meddelar att jag är vidare – den reaktionen kan jag inte beskriva utan att trötta ut er ytterligare, låt oss säga att jag blev glad och var nu ännu mer fast besluten att komma till Cardiff på ett eller annat sätt så jag söker runt på olika forum och får till sist tag i en kille som ska köra ned åtta pers till London och köra upp åtta pers och tjäna en slant på det. 2000 kr lade jag på det, men kom ned 24 h utan sömn senare.

Det som hände sedan är för utdraget att berätta, men efter knappt någon sömn, aldrig rest själv förr, varit flygrädd, inte ha någon return ticket, träffa människor jag aldrig träffat, vilja något så mycket och inte se någon annan utväg än att klara det, det tog kål på mina nerver och jag gorde en kass audition. Något som väckt liv i min passion tog slut på två minuter och jag flög hem efter en kort apati följd av ångest - vad gör jag nu, telefonsamtal, springa till flyg, nästan inte komma upp i luften, somna dreglades på flyget och vakna med en muffin i knät - härliga britter.

Denna gång slocknade inte min eld, jag åkte hem och började jobba på en demo med fem låtar och efter det var det bara att sprida den och vara samma pain in the ass som jag varit tidigare,  men nu med låtar jag var stolt över. Ett år kämpade jag med att sprida mig och fick bra feed back – men Sverige är ett dåligt land för mig som artist. Jag är inget nytt här, tvärtom, de skulle tagit in mig för 10 år sen, men nu är det inte jag som gäller längre, jag är beige på denna marknad. Så jag söker mig internationellt, igen. Till sist får jag tag i ett tyskt bolag vid namn AME Media som vill sätta ihop en svensk grupp. Jag och åtta till får komma på audition. Alltså, jag och Wallmans – människor i stort sett. Detta, tänkte jag, this is it, det måste ske, nu sker det. Detta är den chans jag får, ett så här stort bolag kommer inte vilja ha mig inom de närmsta åren igen, och nu är det så jävla dags. Så jag gav allt – gjorde en sjuhelvetes bra audition, men kände hela tiden att jag inte var den de sökte – de sökte primärt dansare. Och jag hade rätt – efter ett par dagar av litet men starkt brinnande hopp, får jag ett nej-mejl. Luften går ur mig så som den gör, men denna gång vägrar jag gå ned mig. Jag sätter mig med tårar i ögonen och söker, söker, söker, söker söker auditions, bolag, gamla kontakter, mailar alla, går med i StarNow.co.uk och anmälde mig till vad fan som helst, sen gick jag på golflektion.

Under dagarna som gick svarade väl knappt en tiondel av alla jag mailat och hört av mig till – varav hälften av dessa är nej-mejl. Dock ... ett mail sticker ut. En man vid namn Rheamaine Emmerson, gudson till Barry Gordon av Motown – som nu äger dotterbolaget Dynasty Group Ltd, mailar mig. Han skriver ett långt mail om hur han visat i låtarna för ’familjen’ och hur många där är skeptiska men litat på honom då han säger att han ser något i mig.

Nu har det gått tre månader sen vi började jobba ihop - De har varit väldigt hängivna och dedikerade mitt arbete och har hjälpt mig enormt mycket att komma ut på banan igen. Dock kändes det inte helt rätt, alldeles för bra för att vara sant. Att någon ifrån den familjen skulle ha hittat mig. Senaste veckan har jag gjort allt mer research och det har kommit fram att det bara är bluff. Åtminståne att de skulle känna alla dessa inflytelserika människor. Sen har de ett jäkla musiköra och har gett mig en My Space på 31.000 vänner. Så jag går defenitivt inte tomhänt.

Men de sade att en av tjejerna i skivbolaget som de jobbar med är Raquelle Gracie, en tjej från England som kom trea i X Factor. Jag fick hennes email av dem för en månad sen och mailade henne och ifrågasatte hennes kontakt med dem, jag fick svar att 'it's a blessing to be a part of this, it's amazing'. Nu har jag fått reda på att detta inte är hennes riktiga adress, det är nåt de hittat på och mailat mig under hennes namn (som de inte ens stavat rätt). Raquelle vart lika fundersam som jag. Där föll poletten ned och jag konfronterade 'bolaget' via email. De svarade med att skicka dödsannonsen för Barry Gordys fru som dog i veckan .... *bra bevis* NOT !!!

Men de har tagit bort Raquelle från sin sida och så sen dess - jag fattar inte vilka jävla idioter som ger detta så mycket tid, men jaja. Jag har fått en effektik sommar och det nya soundet fick en A&R från Universal UK intresserad, så jag får fokusera på honom. Han ska lyssna igenom allt på mitt press kit i nästa vecka. Så det är bara att hålla alla tummar man har.

Tack för att ni läst detta och jag hoppas att er dröm blir sann. Ge aldrig upp. Bless the broken road.

xx Mandy